力非 - LiFei

Känner definitivt att detta inlägg förtjänar en svensk behandling.

Jag och Dervla har blivit allt mer nersmälta i vår nudelbar runt hörnet och det tillhör redan en ovana att inte äta sin frukost, lunch eller middag där.

Sedan söndag har vi kommit överens med min farbror, vars namn förresten är Xudongguo men det används ju aldrig eftersom bobo(farbror) har bättre gehör, att samarbeta. Mötesplats är nudelbaren och deras son på 17 år, som vill förbättra sin engelska, får gratislektioner i engelska i några timmar varje vecka på villkor att han gör motsvarande med kinesiska.

Det är i dag tisdag och vi träffades 2 timmar i söndags och 2 timmar i går. Totalt har vi bara gjort engelska dock. Men hängivenheten och uppskattningen av våra tjänster går inte att ta miste på.

Nudelbaren drivs av ett genuint familjeföretag. Bobo, bobos fru, bobos dotter – som poppar upp då och då och hjälper till, bobos dotters dotter – som fortfarande är otillräckligt stor för att inte ligga på borden över baren och tjuta, och ibland dyker en gammal man upp som jag misstänker vara familjens gammelfar. Sist men inte minst har vi sonen vars studier hela familjen stöttar med sin knappa dagslön. Det hela låter mindre häftigt ur ett bloggperspektiv men att ha upplevt detta och till och med få vara en i familjen övertygar en att detta bara är utomordentligt normalt.

Som utlänningen utifrån noterar man småsakerna i vardagen som bobos nudelfamilj lämnar till självklarheten men som jag verkligen imponeras av.

Ytterligare en sak är den i att pengar saknar värde.

I många år har jag försökt följa den primitiva filosofin att pengar inte betyder mycket, och nu förstår jag på riktigt hur detta är. Jag har nämligen alltid kunnat luta mig tillbaka eftersom jag kan ha en lös attityd mot pengar men min omgivning kommer automatisk fungera som en kudde i behov. Därför är det häftigt att hamna i Bobos nudelfamilj där det inte finns någon guldkudde, men hur man ändå arrogant kan veva bort pengar. Detta är nämligen vad som händer.

Sedan i söndags har jag försökt betala för de, redan billiga, rätterna hos bobo men han tar min hand och tittar djupt in i mina ögon och säger det enda jag hittills problemfritt förstår, ”Ni är min vän, jag vill inte ha dina pengar”.

Efter det går han tillbaka och hämtar ytterligare en coca cola till mig och säger, ”Ät och Drick så att du blir mätt!”

Jag är försvarslös, och första gången jag försökte gömma pengar under bordet kom han upp till mig dagen efter, la den på bordet framför mig och log.

För var gång man kommer dit förstår man en uns mer kinesiska och för var gång man kommer dit kommer man ett steg närmare en kinesisk familj.

När det är dags att gå blir man sentimental och varje adjö överdrivs så till den grad att man tvingas förklara att man kommer tillbaka om 12 timmar igen. Jag går min väg och vänder mig om tills jag får nackverk för att vinka till bobo som vinkar intensivt tills jag gått för långt för att fortfarande synas.

Min stad.