力非 - LiFei

Känner definitivt att detta inlägg förtjänar en svensk behandling.

Jag och Dervla har blivit allt mer nersmälta i vår nudelbar runt hörnet och det tillhör redan en ovana att inte äta sin frukost, lunch eller middag där.

Sedan söndag har vi kommit överens med min farbror, vars namn förresten är Xudongguo men det används ju aldrig eftersom bobo(farbror) har bättre gehör, att samarbeta. Mötesplats är nudelbaren och deras son på 17 år, som vill förbättra sin engelska, får gratislektioner i engelska i några timmar varje vecka på villkor att han gör motsvarande med kinesiska.

Det är i dag tisdag och vi träffades 2 timmar i söndags och 2 timmar i går. Totalt har vi bara gjort engelska dock. Men hängivenheten och uppskattningen av våra tjänster går inte att ta miste på.

Nudelbaren drivs av ett genuint familjeföretag. Bobo, bobos fru, bobos dotter – som poppar upp då och då och hjälper till, bobos dotters dotter – som fortfarande är otillräckligt stor för att inte ligga på borden över baren och tjuta, och ibland dyker en gammal man upp som jag misstänker vara familjens gammelfar. Sist men inte minst har vi sonen vars studier hela familjen stöttar med sin knappa dagslön. Det hela låter mindre häftigt ur ett bloggperspektiv men att ha upplevt detta och till och med få vara en i familjen övertygar en att detta bara är utomordentligt normalt.

Som utlänningen utifrån noterar man småsakerna i vardagen som bobos nudelfamilj lämnar till självklarheten men som jag verkligen imponeras av.

Ytterligare en sak är den i att pengar saknar värde.

I många år har jag försökt följa den primitiva filosofin att pengar inte betyder mycket, och nu förstår jag på riktigt hur detta är. Jag har nämligen alltid kunnat luta mig tillbaka eftersom jag kan ha en lös attityd mot pengar men min omgivning kommer automatisk fungera som en kudde i behov. Därför är det häftigt att hamna i Bobos nudelfamilj där det inte finns någon guldkudde, men hur man ändå arrogant kan veva bort pengar. Detta är nämligen vad som händer.

Sedan i söndags har jag försökt betala för de, redan billiga, rätterna hos bobo men han tar min hand och tittar djupt in i mina ögon och säger det enda jag hittills problemfritt förstår, ”Ni är min vän, jag vill inte ha dina pengar”.

Efter det går han tillbaka och hämtar ytterligare en coca cola till mig och säger, ”Ät och Drick så att du blir mätt!”

Jag är försvarslös, och första gången jag försökte gömma pengar under bordet kom han upp till mig dagen efter, la den på bordet framför mig och log.

För var gång man kommer dit förstår man en uns mer kinesiska och för var gång man kommer dit kommer man ett steg närmare en kinesisk familj.

När det är dags att gå blir man sentimental och varje adjö överdrivs så till den grad att man tvingas förklara att man kommer tillbaka om 12 timmar igen. Jag går min väg och vänder mig om tills jag får nackverk för att vinka till bobo som vinkar intensivt tills jag gått för långt för att fortfarande synas.

Min stad.

Three things worth writing a biography about are on foot.

1. The first thing is barely mention worthy since it belongs to the passed and doesn't nearly classify as "as cool the other two".

Nevertheless, We got robbed.

Me and Dervla went down to try the neighbouring hot pot place for a change and we ended up, in traditional fashion, sitting stiffly, exchanging stories, for 3 hours. When we finally felt fed up with our hot pot and our own talking we set aim at home.

Dervla stands up and exclaims, "my handbag is gone".

I deny that until, after 10 min rummaging in a room that doesn't cover more floor than my bedroom (which is small, jaja), I force myself to deny my previous denial and face the hard truth: Dervla's handbag, with her 100 kronor phone, some pocket money, brand new Chinese bank card and all other cards as well, was lost.

In hysterical fashion I walk up to the counter and shouts with my recent discovered words, "her handbag is gone". The man in question behind the counter takes this more serious than I'd imagine and he picks up the phone and dials what turned out to be a direct-line to the police.

I stand put and try to understand what 3 completely random people are telling me in this strange language. After a while you get tired and their face and voice turn all blurry, at that time you only pick up the funny-sounding words that remind you of easier words you can understand from other, more recognisable, languages. "lugar" -spanish for place -was one of the more frequent words. By the time their mouths closed I just went, "Can you repeat that please" and after numerous attempts of facilitating their sentences, 3 casually dressed men walked in and took over.

The 3 policemen brought us to their van and to the station where we had to file a report, orally.

:)

This turned out to be even more exhausting but at the end of it we went home and their effort made us realise that it fast became more awkward than actually serious, and we just wanted to go home.

We appreciate, however, the gesture of wanting to take us foreigners so serious.

Makes you feel at home!

If you've read this far down we must give some credits to my obedient stalkers, the ones who actually respond to my effortless attempts of getting response. This time, it's hands down to Johannes and Mama.

People like you tell me why I write my blog. <3

Extract from "American Beauty"- the film that you ought to rent as fast as you can.

Watched it yesterday and I can barely hold my eyes open today because I didn't want to press "pause"

when I put it on last night.

It’s the beginning of the third week and I’m also beginning to pick up some of the 714 names. It’s very helpful when every class has someone who’s prominent, both in order to associate classes by names and not by numbers, when I need to report back to the director, and also to have at least someone in the class who can be misinterpreted as interested.

I’m growing as an English teacher as well I have to say. By looking at my daily summary, that I’ve kept on doing for every day here, the difference between now and then is obvious. “Horrible class! Seek help!”, “Consider throwing Alice out of the classroom and give her a reprimand” and “Give up”, are quotes in my report about my 3 toughest classes from the first week. Today I went to “Horrible class! Seek help” and felt a sudden air of power and authority when I entered the classroom because they were all quiet. Throughout the class this was consistent. Fantastic. I think this megalomania is dangerously enjoyable and effective, but it’s what I feed on as a teacher so it is necessary.

Another way to emerge into a respectable teacher by the kids is to go down, every now and then during the recess, to the playground and play my favorite ball with them. Only by looking at a Swede touching the ball makes them startled and when I score they even fall backwards of amusement.

The teaching job is going smoothly and, despite my frequent dips, I enjoy my work and it gives me a lot of spare time during which I usually feed my hungry Chinese craving with flash cards. I don’t do them myself, but I have my colleague write the characters, that way it goes faster and looks better.

I’ve started enumerating them and today I reached my 200^th! This is supposed to equal above 50% understanding at reading Chinese.

The other day I made a friend when I was sitting, outside of my uncle’s nuddle bar, waiting, for Dervla. The man, whose name is still unpronounceable, passed me on the street, and like most of them do, giggled and dropped his line, “Hello”. The spontaneous chat caught on in chinese because it became clear quite early that his English vocabulary didn’t go further than “Hello”.

The sensation that surrounds you after having made a friend, exchanging phone numbers and dedicating a couple a minutes to murmuring, completely in Chinese is fantastically satisfactory.

My Chinese friend called me the other day and introduced me to his wife and 9-year-old son. We strolled around in the park for 1 hour and this is so far definitely the most authentic Chinese moment, since not a single English word was uttered.

We left each other that very same evening, saying that we were going to do this again but in a KTV environment (karaoke), for that is the common forum for the Chinese locals.

By the way, I apologize for suddenly swapping languages, but this is written from the schools computer and it is a lot more comfortable like this. Swedish is however back, soon enough!

Almost the complete TTC group in Shenyang - scattered all over the city.

Starting from the top left:

Andre, the Norwegian.

Jan, the German.

Moi

Christina,

Lisann, both from Denmark. They also live together and we don't see each other that much.

Bottom left:

David and Hayley, the couple from down under, with whom I share staircase and school.

Dervla, my Irish friend, and probably my best.

Jimena, from Mallorca. She and Jan form the second couple. Living quite remote and dependent on each other the rest of us don’t see much of them.

Dangerous old habits

Today's the second week of what has become an everyday for me. The habit is nowadays -what prior to China was very close to inconceivable - to calmly stretch every single muscle in the body whilst the alarm goes off for the first time at 06am. After the first stretch, I return to the comfortable sleeping before what didn’t even have time to become a snoring is interrupted by the second alarm-turn. This time the realization of having to get up is even harder to deny and I shove myself into the shower. At this time, it has just passed 630 and I stuff in whatever looks to fit in my, newly bought Giorgio Armani (probably not fake, at the silkmarket, for a good-considered haggling price, 100 kronor/yuan). Now I pass the staircase and exchange a friendly look with the superintendent who has invited me several times to his accommodation to do TV-sitting.

The bus leaves at 650, and this morning is mentionable because my alarm clock did either not manage to make its famous noise at the designated time or I have only myself to blame. Nevertheless, I wake up by myself, at 0701 and the second bus, which is the emergency solution for people like me, is missed by one minute. It should be clarified at this point that the task of going to Yucai Bilingual School is as close to impossibility as you can get. With approximately an hour of efficient bus ride and with fortune on your side you could get their in one piece. Consequently, I derailed.

I ended up running up and down the staircase in indecision, trying to come up with the most appropriate excuse.

Finally, I grab my phone and dial Danny, my contact person’s number. She answers with an unbelievable calm. She tells me to take the closest cab to BeiZhan, whereupon I catch, my first public bus in China so far, 177, which will drive amazingly slowly but reach the same destination. I do so, and overcome my own panic when I arrive at the school 2 hours later. Fortunately, I did not have any earlier class this day than 0935.

At 0936 I stumble in to classroom 0936, breathless. One minute late. And nobody noticed anything…

:)

I dag är det en måndag i Shenyang och jag inväntar för stunden John, som torde vara här snarast. Tillsammans cyklar vi genom allt som behöver cyklas i genom för att nå Wuai market, som enligt sitt rykte ska ha bäst pris till bäst kvalitet och allt är fortfarande prutvärdigt!

Wuai market är väldigt stor. Tänkte börja beskriva den men ertappade mig själv och låter beskrivningen vänta tills jag faktiskt sett den. Enligt vad jag hört men inte sett ska den i alla fall vara obeskrivlig.

Wuai market behövs eftersom jag inte flyttade söderut utan hamnade så nordligt man kunde komma och därför kan min packning inte tillämpas under vinterhalvåret. Här är det kallare än Sverige. Vår medeltemperatur är inte hårresande men det är bara för att våra två extremer är extrema. Under den varma säsongen finner du temperaturer upp till 30-35grader och under den kalla går det ner till 25 minus, vilket till och med får vikingar att vända.

De varmaste jag har med mig är en regnjacka. Så nu har jag med men en budget på 1500 yuan/kronor och med detta ska jag förhoppningsvis överleva den hägrande vintern.

En vardag.

Innan Shenyang bodde jag och 74 andra likasinnade i Beijing i en månad. Den månaden tillhörde den turistiska perioden i Kina som nog inte kommer att återupplevas på länge. Vi var fysiskt sett i Kina men mentalt vandrade vi runt i en utländsk bubbla och blev guidade över hela Beijing och åt mat på den internationella krogen eftersom man fortfarande saknade fet pizza med mycket ost på och hamburgare. Den månaden var mysig men inget jag föredrar nu när jag lever i motsatsen.

Ända sedan jag anlände i Shenyang har jag försökt integrera mig i det som här finns så snabbt och ljudlöst som möjligt. Jag har fått nya vänner - från förra årets TTC program eller ännu längre tillbaka. De flesta har dock kommit hit på eget initiativ och de alla klappar mig på axeln när jag säger att jag fortfarande är en bit av TTC. När din period hos TTC tar slut blir du nämligen en del av motståndsrörelsen. Här tycker man synd om alla ”jag”, som tvingas ge bort halva lönen till den redan rika och feta diktatorn. Så fort du får chansen att slå dig fri ska du göra det, säger mina vänner. Detta är såklart inget som kan sägas utan den empiriska kunskapen, den i att ha varit en del av TTC. Du måste också ha stannat kvar i Kina och känt på kontrasten. Kontrasten är påtaglig. Jag är fattigast av mina vänner som tjänar mer än mitt dubbla och därtill har de redan mat och bostad inkluderat. Men jag ångrar verkligen inte mitt val…

En fantastiskt liten del av min skolgård.

En svensk från Malmö tillhör den klick som tog sig hit självständigt och trots att han tjänar fantastiskt mycket mer än jag genom att Googla, ”English Teacher in China”, vill jag fortfarande skatta mig lyckligare eftersom han saknar mitt certifikat. Därför; ni som faktiskt läser detta av rent egoistiskt kinesiskt intresse bör veta att mitt certifikat är silver värt. Det finns bättre alternativ, men inget jag kan tänka på är mindre tidskrävande och billigare. När jag kommer loss från min feta diktator i januari har jag fler möjligheter än många andra och kommer få den uppskattade uppgiften att börja betala notan.

En av mina 17 klasser.

Nog talat om detta. Genom mina vänner men framför allt språket (som vi alla redan insett för länge sen), når man den mest pura och autentiska kulturen. Därför utgörs många många timmar om dygnen av detta ändamål. Jag har köpt ett barnspel som hjälper mig öva tecken, jag har en vardagssituationsbok som man plockar fram när man rör sig eftersom den är fickvänlig, därtill har jag ett datorprogram som ger dig uttalet, en kinesisk köptjänst i vilken jag nog lägger ner mest tid och tidigare i veckan hittade jag en hemsida som ger dig de nyttigaste tecknen upp till de 3000nde. Jag har börjat göra flashcards och nöter in dem med de våldsammaste förhörsmetoderna – tålamodstortyr.  I måndags sträckte sig mitt teckenvokabulär till 1,2,3. Nu når jag hela vägen till 10 och gjorde precis mitt 120nde flashcard. Enligt http://www.zein.se/patrick/3000en.html ska jag nu förstå dryga 42% av den skriftliga kinesiska, vilket leder till total tillfredstälelse och fantastisk sömn.

En annan...

Om jag fortsätter sova lika bra och trycker i mig tecken i samma takt kommer jag ha nått 92.2% förståelse om 136 dagar. Denna blotta ambition hjälper mig sova bättre, speciellt med tanke på att jag förra månaden inte kunde de enklaste av kinesiska ord men nu har jag redan en bildat en slutdestination i mitt huvud -136 dagar.

För den talande kinesiskan har jag en bla. en lokal nudelbar där priserna gör det dyrt att inte äta. Ägaren och jag har en fin relation och han är nog min bäste kinesisktalande vän. Häromdagen förstod jag tillräckligt mycket av hans, annars oigenkännliga, språk att jag log och tackade för att han ville kalla mig sin brorson.

Det går tågande framåt och det är kul!

I kväll ska vi utlänningar till Green Mile där vi är lovade gratis pizza eftersom ägarens tjej (Tammie) kom hem i går. Tammie!

- Månaden i Beijing känns väldigt främmande och långt borta.

Summer Palace i Beijing.

Det finns en Maxime, som bor mittemot Dervla. Medelålder i detta trapphus ligger kanske runt 28 och såväl gör nog Maxime också. Han är min franske vän som skissar serier, om vilka han älskar (älskar) att prata, och bjuder mig på doughnuts. Framför allt finner vi det båda väldigt stimulerande (exotisk vs bekvämt) att äntligen få ha en fransk sparringpartner. I gårkväll bjöd jag förresten ned Dervla och Maxime,  för att vinna kompispoäng, till min lägenhet och tillagade pasta med en enkel sås till och vi hade väldigt trevligt. Framför allt kunde man välja att se detta som första officiella försöket på att omkasta trapphuset till ett bokstavligt kollektiv, vilka tydligtvis alla uppskattar.

Mitt i middagen kom min blivande granne gående och stannade i några minuter. Baron har precis kommit tillbaka från USA och hälsat på familjen innan han kunde återvända till Kina och ta sig an ytterligare ett år som lärare. Han är jättetrevlig och jag har förhoppningar, därtill bör det nämnas att han tydligen undervisar i min skola.

Utanför vårt trapphus finns det fler.

Utanför vårt trapphus finns det en svensk och en norsk från TTC programmet, som det är väldigt bekvämt att hänga med de få gångerna vi möts. Jan och Jimena är ett par som jag hänger allt mindre med. En skotte, Michael som jag träffat ute två gånger. Emellertid har jag lyckats hitta andra vänner på plats. Några dagar in på första veckan hängde jag och andre (norsken) för att spontant uppleva en shenyangkväll. Han sade att han få tag på ett nummer till Kailey, som var med TTC förra halvåret och som lyckats gilla det tillräckligt för att stanna. Vi ringde upp henne och av en fin händelse skulle hon och alla andra med hennes historia träffas i kväll. Vi hängde på och bytte nummer hela kvällen. Mannen jag kom närmast var John, som är från Wales. John var också med TTC samma period som Kailey (och Filip Järnmark) och vi bestämde oss för att ses dagen efter för att konsumera cyklar. Det gjorde vi och nu använder jag inte taxibilarna mer, jättebefriande! I dag är det förresten en vecka senare och John ska komma förbi min port om 30 min, så ska vi cykla till en restaurang och träffa de andra. Noterbart är att John bodde i exakt samma lägenhet som jag för tillfället styr bara några månader sen.

Tillsammans med Dervla har jag nu inhandlat stekpanna, tallrikar, kastrull och allt som kan tänkas behövas för att ersätta så många dyra måltider som möjligt. Dessutom innebär det ännu mer sällskap eftersom vi tvingas dela måltiderna.

Min helt egen tvårummare med separat kök och toalett ligger på fjärde våningen i ett tämligen mysigt trapphus. Här är jag tillsammans med Hayley och David, vars namn bör nämnas tillsammans eftersom de kom hit som ett par och agerar väldigt mycket som det också. De bor högst upp i trapphuset och tar sig inte ut så ofta när de väl kommit in. I skolan står mitt skrivbord dock jämte Hayley, vilket gör att man skapar en gradvis positiv kontakt innan man blir trött på utsikten och tar vinkel mot datorn i stället. David är en fin australiensare som många av kontorstjejerna gärna viskar om och fnissar – det är väldigt typiskt och härligt kinesiskt beteende.  Alla tjejerna gillar också att shoppa, oberoende ålder eller fysisk diskapacitet!

Vår kontaktperson, Danny, är typisk. Hon hämtade upp oss första dagen från tågstationen i Shenyang och den väldiga detaljfattiga guideturen vi fick på vägen hem handlade enbart om snyggast till billigast pris och ”Do you like go shopping?”. Danny är i alla andra aspekter jättefin och framför allt precis så omtänksam som man behöver vara när man känner sig ny och lite ovälkomnad i Shenyang.

Det finns många tunga personer som behöver introduceras. Utan att nämna alla namnen går vi in på detalj i några. Mellan mig och paret (som, om det inte redan klargjorts, är väldigt fina och mina enda vänner från 6-18 när vi kommer hem från skolan) bor Dervla. Dervla, vars namn alla blir förvirrade av och hon har börjat presentera sig som Miss D numera, är från Irland och har därför den där fina accenten som tvistar till allt precis så mycket att det fortfarande är förståeligt. Vi är ju singlarna i komplexet och måste också agera efter de förutsättningarna. Det har blivit många turer ner till lokala nudelrestauranger där vi berättar livshistorier och ambitioner i betalning att få höra den andres. Våra biologiska skillnader är distinkta men kanske är det just det som gör att vi är så nära. Jag är 19 och vill ta över världen. Hon har bott i Irland hela sitt liv och är 33 – en potentiell mamma. Åldern råkade komma på tal av en händelse men i övrigt är det inget vi bryr oss om. Våra 14 år blir dock minimala när hon berättar om hur hon tog sig i från Irland för att skapa något nytt och för att lämna den repetitiva vardagen. Vi är på samma våglängd, är i alla fall en slutsats efter många nuddlar.

En del av mig som sitter fast högst upp på muren än i dag.

Jag och ex. rummis, Ole, åkte till The Great Wall torsdagen, fredagen innan vi lämnade Beijing. Vi visste dock inte att det skulle ta 3 timmar att ta sig dit kommunalt och att vårt redan sena utgångsläge inte hjälpte situationen. 17:00 kom vi äntligen fram till The Great Wall. En fantastiskt vy. Dock var vi tvungna att ta en cable car eftersom det är så brant och högt upp till toppen. Cable-car-killen var precis på sin väg att stänga ner liften då vi hindrar honom och övertygar honom att ta oss upp innan stängning. Det duger och vi finner oss några minuter senare helt själva med ett fåtal städare på The Great Wall. Vi tog en vänsterriktning och vandrade tills vi blev trötta på varandra. Sen tittade vi på klockan och den sade 20:00 och i samma stund som jag antog att inga taxibilar längre skulle stå och vänta på oss i den relativt lilla byn därnere fick jag den fantastiska och ogenomtänkta idén som först handlade om att övertyga Ole...

ex. rummis, Ole Ellekrog i Cable Car

Fångad i ögonblicket då The Great Wall uppenbarar sig bakom skog och berg.

Så såg det ut.

17:30

18:00

19:00

...Jag övertygade Ole. Vi fortsatte gå mot klockan 21 och hamnade i ett litet fort på den högsta punkten vi stötte på under 4 timmar. Där stannade vi ett tag och sen blev det riktigt kallt så vi tog oss nedåt, iklädda enbart shorts och en långärmad tröja. Vi bytte riktning och vandrade åt det redan beträdda hållet i några timmar till innan vi stannade i ett fort. I fortet satte vi läger och tack vare övertygelsen behövde vi inte argumentera för om vi skulle slå nattläger där eller försöka ta oss hemåt. Vi tryckte upp oss i varsitt hörn och lade oss under bar himmel. Efter ett antal timmar stjärnräknande och ingen sömn tog vi oss ned en våning i fortet där vi blev försäkrade med tak.

20:00

20:30

21:00

Vi sov sporadiskt den natten och vaknade ofta upp av vårt eget skakande. Mitt i natten träffade den första regndroppen taket och den förföljdes av 3 timmar skurar, vilket gjorde det ännu kallare men ännu mysigare att ligga och lyssna på, som den enda människan i världen.

Oles sovplats - 22:00

Utsikt från vårt sovrum - 03:00

Följande morgon - 05:00

Nu har vi bestigit The Great Wall.