力非 - LiFei

En utdaterad tonåring bloggar!

Hej

Det e svårt att uppdatera en blogg. Den blir lätt missuppfattad av en själv som en skrytande mun av upplevelser på upplevelser. På den ena sidan är det fantastiskt när det inspirerar dig till att hålla i gång och söka nytt som du senare kan slå världen med genom att publicera i din alldeles egen blogg. Baksidan tror jag vi alla redan har räknat ut… jag började redan i senaste inlägget nämna vanor och rutiner och som tider går förbi och man håller sig på en plats blir de oundvikliga. Nu handlar min vardag inte lika mycket som innan om häftiga breath-taking upplevelser som hela världen borde höra om längre. Ni såg mitt veckoschema som jag postade förut och genom den kan ni i princip följa mitt liv :) (svårtolkad smiley).

 

Jag vaknade upp denna måndag morgon i min lägenhet. Min rumskamrat tara från Madagaskar har åkt till jobbet  för några timmar sen och jag börjar läsa filips blogg, han är, som tidigare nämnt,  i Sydamerika och provar den livssmaken. Det blir extra konstigt att läsa om hans oändliga äventyr på fel sida klotet från min stereotypiskt hårda kinasäng.

 

Trogna bloggläsare och jag, vi har kommit till det väntade vägskälet. Mitt liv i Kinaland som mer och mer blir en filosofisk sådan med ord och mindre turistrapporter om fantastiska upplevelser om hur man vandrar på inka-leden, i Peru, under 4 dagar med tält som bäst påminner en om civilisation som man bit för bit lämnar bakom sig i takt med att man omringas av inkaled och enastående natur. (filip har det bra!)

Här kommer jag! Sen jag lämnade Sverige har jag aldrig varit så stadgad som jag är denna måndag. Äventyr på äventyr och överlappande mycket att skryta om för alla som vill hålla hålla sig uppdaterade har stillsamt mattats av och landat i denna måndagmorgon, där jag nu sitter och försöker hitta något fantastiskt skrytvärt och läsvärt i att plugga kinesiska 4 timmar och sen gå ut och restauranga med min vän, Dasy.

 

Ena vägen är att envist stanna kvar på denna hemsida som tappat tempo och inte gillar uppdateringar för mycket. Eller, för den äventyrslystna bloggläsare som finns där ute och inte känner sig mättad med allt den kan suga från denna blogg, som nu gör ett försök på att bli mer pretentiöst häftig, rekommenderas du byta lag till filips sydamerika. Han välkomnar dig!

 

Här kommer jag!

På enkla snabba noter.

Jag gillar mina vardagar då jag ostoppat får sjunka in framför mina 5 timmars kinesiska.

Jag har fått jättemånga elever men tvingas uppfinna en väntelista eller replikera ”detta-e-min-väns-nummer-som-också-är-lärare”.

Jag får otroligt många fina kommenterar om min kinesiska. Och i juni, sista månaden innan jag kommer hem ska jag göra hsk-level 5. För vi som inte har behövt veta vad detta betyder fram tills i dag är det den feta officiella provet för utlänningar som vill prata kinesiska.

Hsklevel 6 e svårast och tillåter dig ansöka till kinesiska universitet. Fet!

 

Hsk level 5 e dock fortfarande skrytvärt (!) och enbart två utlänningar jag träffat har gjort den. (troligen fler men jag gillar inte att ständigt ställa frågan).

 

Jag tog mig vatten över huvudet i senaste blogginlägget och nämnde att nästa termin ska jag vara 100% student på dalarnas distans uni. 15p portugisiska, 15p arabiska. 15 p arabiska stannar jag i stället med.

 

Många fantastiska vänner. Tvingas dock motvilligt konstatera efter varenda dag att mina svennar kommer mig närmare. Marcel e från Indonesien och bott här i 5 år. Han pratar kinesiska och koreanska och undervisar i eng. I vårt avslappnade språk går allt genom kinesiska. Sjukt många sydamerikaner här förresten. Svårt att inte bli vän med dem också.

Alla utlänningar här verkar tillhöra små sekter från sina resp. universitets. Och jag vet inte om jag e o- eller lyckligt lottad som inte tillhör en sekt ännu.

Jag har väl som en liten protest mot alla utlänningar, som kommer hit och sektar upp sig med varandra och inte deltar i Kinakultur, medvetet valt att hålla mig enbart till kinesiska vänner, och med de få utlänningar har vi överenskommit om vilket språk vi båda vill prata. Kan till synes vara lite envist uppförande men det finns så fantastiskt många utlänningar här som inte engagerar sig ett skit i vad kina är. Förstår inte riktigt det…

 

På tisdagar och söndagar går jag på English corner, en väldigt uppskattad aktivitet i kinamiljö.

Här går jag av samma anledning som kineserna. För att ’äntligen’ få prata engelska.

Man ställs i centrum i ringen och tvingas bemöta allt från livsfilosofi till favoritmat tills man tröttnar och går hem. Jag tycker dock det e väldigt mysigt att få hänga i centrum och det är lite som vår egen lilla sekt där jag e ringledaren och ingen säger emot för det är redan upptagna med att idelt lyssna på min propaganda. Intressanta ämnen som jag föredrar att prata om följer: homosexuellas acceptans i samhället, adoption, abort, mao ’mannen’zedong, giftemål. Om ämnet faller på mina lyssnares initiativ landar vi direkt på vegetarianism, lite uttorkad ämne börjar jag känna, men jag tror jag lyckats få några kinahjärnor att snurra och ifrågasätta sig själva!

 

Många undrar varför jag kommer till Kina och mitt svar har gradvis ändrats och tagit nya former. Min aktuella definition på min existens i detta stora land lyder:

Jag kommer till Kina för att söka perspektiv.

I Sverige har jag levt hela mitt liv och den lilla plätt på kartan som utgörs av mitt moderland har nog mer och mer övertygat mig om att jag måste till de andra plättarna.

Folk missuppfattar det enkelt som att jag är flyende från något men motsatsen talar; allt innan var fantastiskt och jag vet hur mycket jag borde uppskatta Sverige i alla hennes former – fantastiska vänner, familj, hem, trygghet, pengar, transport, renlighet, mentalitet, kultur och alla de andra 1000 sakerna som jag hindrar mig själv från att skriva i övertygelse att läsare snabbt tappar intresse i (att läsa om hur fantastiskt sitt eget land är).

 

Om du åker till en ny plats, där alla dessa inte finns eller framkallas på andra mindre bra sätt, lär du dig den hårda vägen att sakna det du lämnat.

(I Kina går alla runt med munskydd så fort det befinner sig utomhus, tack vare vår rena luft, och en medelmåttig kines som bor i storstaden hela sitt liv kommer därigenom per automatik förlora 15 blomstrande år ur sitt liv).

Att komma tillbaka till Stockholm och kunna ta av sig gasmasken och andas i Din luft kommer jag nog framkalla tårar :)   (lättolkad smiley)

 

Kina saknar mycket. Kina har också mycket. Pga. det ovannämnda bestämde jag mig för ett år sen att komma hela vägen hit. Jag gillar också att definiera det som följande; Förutsatt att vi ’r det minsta pålästa och redan medvetna om hur alla tvingas bära gasmask här förstår vi att du kommer hit av något annat. På samma sätt som jag inte tillåts ha fett bästa vänner här blir det därför en jakt efter något annat. Jag kom till Kina, inte för att det är bättre men annorlunda. På english corner får jag ofta frågan vilket som är bäst, Sverige eller Kina. Det går inte att jämföra utan jag dras gärna till ovanstående utlåtande för att förtydliga. Paradis finns aldrig på jorden, men den finns i olika former överallt. Om jag från Sverige kan släpa med mig allt jag uppskattat till detta land, och härifrån ta med mig den billiga maten och alla de små detaljerna som utgör detta samhälle och dessa människor som tillsammans har fått att falla i kärlek i detta Stora, kan vi tillsammans pussla ihop paradiset på jorden.

Om jag sen åker till Brasilien och glömmer mina dåliga dagar därifrån och istället berättar historierna om allt det fantastiska, och sen upprepar historien i alla de, för mig, attraktiva länderna, och först slutar när jag känner att jag behöver/vill sluta kommer jag att skriva ett svart och vitt blogginlägg om det som passerat mina ögon. På det svarta kommer oundvikligen allt som vi helst bara drömmer mardrömmar om att nämnas. På det vita har jag definierat mitt paradis på jorden.

 

Efter att nu ha pratat om allt omkring mig i denna english-corner-utläggning tvingas jag ju definiera mig själv också här. Jag reste runt otroligt mycket som ung med familj runt mig och jag gjorde allt som jag någonsin kunde begära (tack mor och far). Och tack vare detta kände jag att detta måste upprepas när jag växer mig till redo. När jag förberett mig och åker till Arlanda vill jag göra det som jag gjorde som liten men i stället för att väldigt flödigt uppleva allt och också göra det i en liten turistbubbla gör jag det i mer detalj nu. Under min enda egentliga turistmånad i kina i augusti då vi besökte alla ställen i Beijing var det påtagligt hur vi vandrade runt som turister och utan tungan för språket tvingas vi prata med varandra och trycka oss allt tajtare i vår lilla turistbubbla. Vi var fysiskt sett i där men psykologiskt är vi inte. Jag har övertygat mig allt mer om att så länge jag inte kan prata kinesiska kan jag inte prata med busschauffören eller den alltför tillmötesgående taxichaufförren och tvingas därför motvilligt konkludera att jag inte upplever kina som kina. Dessa är mina rader om varför jag håller på som jag gör, mer för min egen tillfredställelse än för er.

 

Jag inledde detta till synes till pessimistiskt men frukta icke!

Jag gör mycket fantastiskt och har alltid kul. Mitt jobb är roligt och gör mig relativt rik utan större ansträngning. En annan skrytbar detalj är hur jag alltid tvingats blir styrd av klockan men i och med att jag, alla dagar förutom lördag, enbart undervisar kväll, lämnar det mig med sena filmer och uteliv om jag så vill, såväl som sena uppstiganden och framförallt… alarmklocka används bara en gång i veckan. Jag sover gott !!!

 

Så rutiner är inte att avguda inte min heller, i alla fall inte i min värld. Men få rutiner är lyxiga som den jag lever och jag skulle inte byta den mot någon annan.

 

 

 

 

Bonusspår: Jag gick till IKEA, fortfarande älskad trots kontinentbyte, häromdagen och allt står på svenska. Hittade mammas köttbullar, lingonsylt, knäckebröd, sill och glassen som nu framställs för en krona!

 

Anton, min gamle fine fine vän kommer hit i juli. Därifrån tar jag semester i semester och vi reser runt i Kina tills vi båda kommer hem (förhoppningsvis) på samma flyg den 23 juli.

Väl hemma stannar jag i en månad och jag hoppas du uppskattar det opersonliga i att kontakta mig på facebook lr ringa och vi planerar något. Gör det med god marginal då vi egentligen inte har så mycket tid tillsammans! Jag kommer försöka arrangera något häng om mor och far tillåter. Håll dig själv uppdaterad!

 

På vägen tillbaka hit från Sverige får jag nu en impuls när jag kollar in priserna på flyg och tittar in i min egen miljömedvetna/äventyrlystna hjärna. Jag kommer nog att ta landsvägen tillbaka till Kina i slutet av augusti, genom ryssland och inner mongoliet – mycket inspirerad av ellen, stina sara!

 

Ett till modelljobb har jag gått igenom.

 

Jag rekommenderar att ni alla som inte redan träffas av detta adderar mig skype ”felixfelizlattman”!

 

 

Enjoy your reading.

 

Saknar dig :)

Jaa det ringde i dag och bekräftade.

Sen senaste uppdatering har jag gjort många stora och små saker.

Under en dryg månad I Guangzhou har jag äntligen kommit in i något som kan kallas rutin där jag konstant tjänar pengar och lyckas plugga mina timmar kinesiska.

Under tidigare delen av månaden har jag bott på hostel som iof e fantastiskt men man snarkar, äter och duschar med människor hela tiden och så fort man sätter sig I ett rum som e tomt när du äntligen hittar det tar knappa minuten innan du ändå måste prata med näste.

Jag uppskattar att alla e fantastiskt trevliga och detta livet e svårt att bli urtråkad ur. Men jag kände hela tiden att jag behoved min egen tid och framförallt behoved plugga mkt mer.

Jag levde I princip med nya människor varje kväll och fyllde min kontakt bok till från A till Ö och e jättetacksam men nu sedan I går bestämde jag mig och tog taxin fylld med mitt halvårsgamla bagage och flytta in hos min vän från Tara. Tara träffade jag genom en lägenhetsannons och hon har bott här I något år, jobbar fulltid och härstammar från Madagaskar.

 

Vi styrs av helt olika scheman dock, eftersom jag privatundervisar och framförallt under helger. Och hon har det reguljära jobbet från 9-5. Detta innebär ju för mig i princip exil framtills jag bestämmer mig för att göra något annat. I dag var min första sådan dag och jag njöt av att kunna läsa min kinesiska i 5 timmar.

Mitt schema som jag lyckats framkalla efter 1 mÅnad i guangzhou lyder sÅledes:

MÅndag: kl 7 Åka till min 40 Åriga elev Zhao och lÄra ut basal tyska, en timmee

Tisdag: ledig.

Onsdag: ledig

Torsdag: blev faktiskt precis uppringd av modellfirman och de vill att jag ska gÖra tvreklam fÖr dem just denna torsdag. annars inget planerat vanligtvis.

Fredag: 1530-17 en liten liten klass pÅ 8,9 Åringar,

LÖrdag: 0900-1130 8,9 Åringar, 1600-1700 JimmyEng.

SÖndag: 18-20 Cissi Franska.

Totalt jobbar jag alltsÅ nu 8 timmar i veckan. men lyckas ÄndÅ lÄgga undan pengar med tanke pÅ att vithyade lÄrare e eftertraktade och mat e billigt.

 

Jag har förresten träffat en tjej som jag kanske gillar...

 

Har tappat tempot.

Ber om ursakt men ett blogg och privatliv e svara att forena.

Mina enkla anledningar e att datorn har gatt sonder sig. den ska repareras pa ngt satt.

utover det har jag fatt en businss card med mitt namn och allt dartill i professionellt maner.

Jag hade 400 kort i onsdags och 300 i dag.
Jag far samtal varenda dag fran potentiella elever.

Jag bor i ett jattefint hostel fortfarande och betalade for en manad vilket jag avser att stanna till, varpa jag flyttar in i en jattestor lagenhet som jag delar med en van som bara har sin studio dar (och min). detta paket for 1000 kr/manad och jag sover gott!

Hampson verkar inte ha ett jattebehov av mig och det e lika bra kanner jag efter att ha kommit in i det hela. tydligen tar det ohyggligt mkt pengar och att veta det nar jag undervisar far mig att ma lite samre. i stallet privatundervisar jag nu och far an mer pengar och jobbar under egna forhallanden.

Laget e valdigt nara optimalt och jag kopte mig en cykel haromdan som jag tar over staden med. 20 min bort och 3 kr entre finns det 22 fullstorlekbasketplaner. Jag har varit dar 2 ggr nu. fantastiskt att spela basket igen efter att inte ha rort en boll sen sverige i princip.
mer far ni hora snart. jag har fortfarande valdigt fullt upp med att sprigna runt till intervjuer och allt mojligt.

imorn ska jag tydligen borja jobba som modell i kinaTV ocksa, om jag inte missforstod samtalet.

ytterligare stressanledning e bloggen www.howmanyroads.blogg.se som narmar sig guangzhou.
bloggen innehaller ellen, stina, sara fran sturebyskolan om ngn kan erinra sig detta!
Min stora utmaning e att ta mig till HK eller fa dem till GUAngzhou utan att passera tullen eller tvingas uppdatera visum igen. utmaning!
en jattefin blogg forresten och en annan vinkel pa mina upplevelser i u med att de uppfattas av andra ogon. vaga las!

I farten kan vi ju ocksa namna min lika nara van och tvilling till ellen som i 3 manader gnider sig mot sydamerika.
en blogg som e blockerad fran kina men reklam kan inte stoppas!

bortrestasydamerika.wordpress.com

enjoy!!! 

Jag har kommit över senaste inlägget och upplevt kinesisk värme för första gången.

Jag har börjat skriva mycket på senaste tiden. Dock för personligt för att trivas I ett offentligt forum. Hursom, min familj och en vänfamilj (Anders, Susanna, Saga) kom till Kina som de första och enda besökarna i mitt nya liv.

 

De kom hit. Vi hade det fantastiskt fantastiskt tills de åkte…

Saknar er…

Väldigt emotionellt tillstånd just nu och känner att pennan är det som bäst kan uttrycka allt så snabbt som möjligt och få mig att andas ut.

 

Min familj åkte till Shanghai och mötte upp mig några dagar senare i Guilin för att ge mig mina sista dagar som blev fantastiskt blöta med mina 800 elever. Alla dessa 800 små människor är alla unika på sina fantastiska sätt. Det tog ett tid för mig att förstå detta, ända fram tills i dag. Jag tror jag har antingen tänkt väldigt högt eller bara nämnt det till någon på skype vilket kan få mig att framstå som upprepande men det tåls att sägas igen; Jag förstod inte innan hur glad mina barn skulle kunna få mig att bli. Alla ”vuxen”bekymmer, om vad man ska ha på sig eller att vi måste städa rummet eller betala räkningar eller allt annat som passar in i våra mogna liv totalt försvinner när jag kommer in på min skola. Jag har jobbat under bedrägliga förhållanden, gått upp 6 och kommit hem vid nästa 6 i ett halvår, men den fantastiska sanningen är ju att jag trivdes så mycket bättre när jag fick springa runt och krama mina 800 barn och kasta iväg dem, samtidigt som andra lärare ofta gav mig en sned blick för mitt barnsliga uppförande. Men alla förutom snedblickarna hade kul. Jag hade det fantastiskt. Och jag övertygade mig själv om att jag var där och kastade runt barnen för att de skulle le. Jag förstod nog inte då hur mycket detta skulle ge tillbaka till mig i ögonblick som nu.

 

 

Som sagt, sista veckan handlade i princip bara om att gå in i klassrummet, hålla tårar borta.

Det så strukturerade layouten för deras bänkar sa jag att vi skiter i och jag satte mig på min kateder och bad alla i klassen komma så nära att alla kunde höra vad jag viskade.

 

 

I 40 min spelade jag mina bästa låtar och vi pratade om vad vi vill göra efter skolan och hur vi ska kunna hålla kontakt i framtiden. Omedvetet skapade jag under den veckan, på ett fantastiskt effektivt sätt,  800 potentiella framtidsvänner.

 

 

Jag lyckades undvika den transparanta vätskan från bredvid näsan i 17 lektioner tills de vällde ut på den 18e. Den lektionen var den mest avskyvärda men också den finaste och den med starkast minne.

 

 

När jag hade gråtit klart och lovat till bästa förmåga att återse mina älskade satte jag mig på bussen och styrde hem. Dagen efter sa jag hejdå till Dervla, vilket inte krävde tårar (för vi är ju vuxna) och tog språng till Xian för att uppleva en mellanlandning och 3 timmar med terrakottaarmén för att sen ansluta till familj senare samma kväll i Guilin. Från Guilin (ett fantastiskt ställe, turistiskt dock), tog vi oss till Beijing och hängde där i väntan på adjöt till vad jag kände var en för kort resa med familj <3.

 

 

Familj lämnar mig och jag bestämmer mig för att uppleva vad Beijing kan ge mig under några dagar. Jag tar in på ett youth hostel (för första gången i mitt liv tror jag), med gångavstånd till jättemycket fest.

Att summera vistelsen där är svårt för det kändes som att man byggde upp och rev ned ett helt liv på 2 veckor.

Jag fick inga biljetter tillbaka till Shenyang dit jag behövde åka för att hämta min resterande packning. Livet på hostel är jättefint. När man hade fått en pattenterad roll var det lätt att få lobbyn att kännas som sitt vardagsrum och dina vänner var din familj. Det fina blev fult när folk börjar checka ut och helt plötsligt vaknade man upp men en bästa vän mindre. Som tur var träffade jag gänget som redan hade rotat sig och använde detta som sitt permanenta hem. Shaun var den jag sjönk närmast av honom, Kyley, Roy, Shayla, Anna (en kinesiska som misstog mig för 30 och tog mig på dejt – vi hade kul  ) och Ruben. Alla dessa bodde i rummet bredvid mig. Shaun kom upp till mig efter han hade sett mig på dansgolvet dagen innan och frågade om jag var bög. Han småsnyfta när jag svarade negativt. För honom var jag tydligen den enda vite killen han har funnit attraktiv någonsin. Han var väldigt noggrann med att påpeka detta för han var lika chockad som jag att han fann mig attraktiv.

Detta fick oss att prata och att upptäcka att vi utanför det visuella passade fantastiskt. Redan en vecka innan jag skulle åka började han småsnyfta igen och sa att han inte kommer att hantera mitt avsked. Kvällen innan jag åkte sa han till mig att jag är den exakta avbilden av mannen han vill kyssa på altaret

 

 

Följande morgon tog jag avsked av Beijing och tog tåget tillbaka till Shenyang varifrån jag skriver nu.

 

 

Under Beijingperioden och utanför Shaun och Hostel upplevde jag chinese new year, som troligtvis får ett eget inlägg snart, och jag blev erbjuden en framtid. Detta är ett jobb lärarjobb i Guangzhou. Förhållandena är ideala då jag tas in och gör demos med mina elever 1mot1. Om vi båda känner oss nöjda skakar vi hand och lägger upp ett schema. Lektionerna är alltså individuellt anpassade och pengarna är mycket bättre än  det lågbetalda Shenyangjobbet. Beroende på hur många demos jag gör – hur många elever jag lyckas imponera, anpassas mina arbetstimmar. Jobbet ligger som sagt i Guangzhou, som ligger strax till vänster om Hong Kong, alltså raka motsatsen från Shenyang. Jag skulle kunna fortsätta livet här då jag fick några fina jobb här också men jag beslutade att försöka se så mycket jag kan om jag ändå bara planerat att leva en gång. Lite nervöst sitter man dock nu och städar sitt shenyangrum för första gången på ett halvår och förutom att det tar ett till halvår att städa blir det jättenostalgiskt när jag plockade upp mappen med namnlappar från mina 800. Jag trodde jag hade grävt ner mina Dongbeiyucai tillräckligt djupt för att inte behöva känna så mycket som jag känner i denna stund igen. Jag tvingades slänga alla namnen och behålla mapparna för att spara utrymme. Jag började läsa varje lapp för sig den. En av de första sa: ”Susan!  Felix’s class <3 <3 <3 <3 <3” , och nästa var en bild på Barbie och Kent och svampbobfyrkant och alla barbies vänner runt ramen. Och jag var markerad som Kent. Jättefint gjort. Som sagt, är jag tillräckligt svag för att inte patetiskt sitta ensam i mitt rum och storgråta till detta. Jag gick igenom de andra 750 och det hela känns så rätt och fel på samma gång när jag nu sitter i mitt trånga rum i Shenyang och för tillfället har jag inga vänner alls, eftersom alla har åkt tillbaka till sin hemstad nu under festivitettider. Jag gråter jättehögt och kommer att tänka på alla människorna i livet som jag redan har blivit för gammal för. Människor som alla är jätteviktiga för mig men som jag redan träffat och inte kommer återse under hela mitt långa liv. Undra hur många av de 800 ”små fantastiska” som jag alla kan namnge, som jag också kommer att återse.

 

 

Jag fortsätter gå igenom min packning och gräver upp ett brev, förlåt om alla får veta, men alla bör veta. Jag hittade Ilios brev, min finafinafina vän som jag satt som ihoplimmad med under 3 år på gymnasiet.  Jag har inte sett honom sen detta brevs skrevs och utan att nämna innehåll kan vi nämna hur hjärtnära allt träffade och hur jag återigen tvingas snyfta.

 

 

Jag antar att detta får tolkas som den första signalen på hemlängtan, vilket ju inte omänskligt. Jag är fast besluten om att jag inte kommer att komma hem på väldigt länge men det kan inte hindra en från att gråta när man känner vad långt bort allt är som man älskar. Tänk om alla kunde leva i mitt fiktiva universum där människor jag inte ville känna inte är min granne utan ett litet kollektiv där alla, alla som jag värdesätter kunde bo bredvid mig. Ett sådant universum behöver inte vara fiktivt antar jag, men det blir just det när alla vandrar runt på denna klotformade planet med olika tankar och intressen. Tänk om jag kunde kontrollera er alla att komma hit och vara med mig igen.

Vad alla mina ord vill säga är nog att det är lättare att sätta det i andra meningar, men vad jag egentligen gör är saknar er. Och inser ju själv att mitt universum inte skulle hålla men tänk om. Vad lyckliga vi alla skulle vara

 

Jag saknar dig.

 

Tack för att ni läser min blogg och är en del av mitt liv.

 

 

Förra veckan, blev jag och dervla inkallade till en engelsktävling där vi skulle agera domare och bedöma benranglande nervösa kinesers engelska.

En drömmande natt

 

Jag, Yangyang (Dervlas kinesiska namn) och vår kinesiske väninna tog oss över parken där vi bor och fann oss i av en Shenyangs största dansklubbar. Från 21 till 00 springer kinesiska män med bar överkropp runt på scen och skriker och dricker öl. Efter den 3-timmars-showen sänker de scenen, fyller rummet med ljuva discotoner och lockar fram publiken.

Jag hängde på och efter några minuter att solodansande kommer den första kinesen upp. Tack vare den oerhörda ljudstyrkan antar man att ingen ändå kommer att förstå en så jag är precis lika handikappad som vilken annan kines som helst och helt plötsligt är vi enade. Kommunikationsmedlet tre timmar framåt kommer härifrån att bli ”tumme upp”.  Vårt enande kryddas på när än fler folk kommer och med anledning av min säregna dansstil i kinesisk miljö bildas nu en ring kring mig.  Man ler och rycker in totalt okända människor i ringen och dansar som om vi vore bästa vänner.

 

 

Här kommer klimaxen dock.

Ut och in i den dansande ringen i några timmar till, tills, helt plötsligt, Sunshine in the rain av Bodies Without Organs,  tar över i trumhinnan. Schlagerplågan går alltså att sjunga med till även i Kina. Häromkring hoppar jag runt i ringen som en stucken dansare och ropar, ”Sverige Sverige, dessa är mina landsfränder”.

 

Resten av natten behöver inte återberättas, den var redan i extas.

Jag åkte i väg till min andra stad, Liaoyang, där jag jobbar varann helg. Jobbet gick i dag fantastiskt och någon, som visade sig vara den store chefen, kom in mitt under lektion och tog en stol och luta sig mot hörnet.

Denna helgen och veckan har spenderats till stor grad hos "syster". Bobos granne, som pratar tillräckligt engelska för att vi ska bli nära. Hennes pojkvän och vänner är jättefina och väldigt nära till hands.

Inte meningen att detta ska gå ut till publiken, men mitt under krampredikan i dag kommer Lucy upp med en lapp till mig och ber mig öppna den efter lektionen.

Anonyma läsare bidrar till spänning!

好久不见 - <Long time no see> Det väldigt engelska uttrycket som låter övertalande inspirerat av kinesiskans.

Nordkorea

Om allt går enligt planerna och avsikterna förtjänar definitivt de närmsta dagarna en notis.

 

Känner definitivt att detta inlägg förtjänar en svensk behandling.

Jag och Dervla har blivit allt mer nersmälta i vår nudelbar runt hörnet och det tillhör redan en ovana att inte äta sin frukost, lunch eller middag där.

 

Sedan söndag har vi kommit överens med min farbror, vars namn förresten är Xudongguo men det används ju aldrig eftersom bobo(farbror) har bättre gehör, att samarbeta. Mötesplats är nudelbaren och deras son på 17 år, som vill förbättra sin engelska, får gratislektioner i engelska i några timmar varje vecka på villkor att han gör motsvarande med kinesiska.

Det är i dag tisdag och vi träffades 2 timmar i söndags och 2 timmar i går. Totalt har vi bara gjort engelska dock. Men hängivenheten och uppskattningen av våra tjänster går inte att ta miste på.

 

Nudelbaren drivs av ett genuint familjeföretag. Bobo, bobos fru, bobos dotter – som poppar upp då och då och hjälper till, bobos dotters dotter – som fortfarande är otillräckligt stor för att inte ligga på borden över baren och tjuta, och ibland dyker en gammal man upp som jag misstänker vara familjens gammelfar. Sist men inte minst har vi sonen vars studier hela familjen stöttar med sin knappa dagslön. Det hela låter mindre häftigt ur ett bloggperspektiv men att ha upplevt detta och till och med få vara en i familjen övertygar en att detta bara är utomordentligt normalt.

 

Som utlänningen utifrån noterar man småsakerna i vardagen som bobos nudelfamilj lämnar till självklarheten men som jag verkligen imponeras av.

Ytterligare en sak är den i att pengar saknar värde.

I många år har jag försökt följa den primitiva filosofin att pengar inte betyder mycket, och nu förstår jag på riktigt hur detta är. Jag har nämligen alltid kunnat luta mig tillbaka eftersom jag kan ha en lös attityd mot pengar men min omgivning kommer automatisk fungera som en kudde i behov. Därför är det häftigt att hamna i Bobos nudelfamilj där det inte finns någon guldkudde, men hur man ändå arrogant kan veva bort pengar. Detta är nämligen vad som händer.

 

Sedan i söndags har jag försökt betala för de, redan billiga, rätterna hos bobo men han tar min hand och tittar djupt in i mina ögon och säger det enda jag hittills problemfritt förstår, ”Ni är min vän, jag vill inte ha dina pengar”.

 

Efter det går han tillbaka och hämtar ytterligare en coca cola till mig och säger, ”Ät och Drick så att du blir mätt!”

 

Jag är försvarslös, och första gången jag försökte gömma pengar under bordet kom han upp till mig dagen efter, la den på bordet framför mig och log.

 

För var gång man kommer dit förstår man en uns mer kinesiska och för var gång man kommer dit kommer man ett steg närmare en kinesisk familj.

 

När det är dags att gå blir man sentimental och varje adjö överdrivs så till den grad att man tvingas förklara att man kommer tillbaka om 12 timmar igen. Jag går min väg och vänder mig om tills jag får nackverk för att vinka till bobo som vinkar intensivt tills jag gått för långt för att fortfarande synas.

 

 

Min stad.