力非 - LiFei

Jag har börjat skriva mycket på senaste tiden. Dock för personligt för att trivas I ett offentligt forum. Hursom, min familj och en vänfamilj (Anders, Susanna, Saga) kom till Kina som de första och enda besökarna i mitt nya liv.

 

De kom hit. Vi hade det fantastiskt fantastiskt tills de åkte…

Saknar er…

Väldigt emotionellt tillstånd just nu och känner att pennan är det som bäst kan uttrycka allt så snabbt som möjligt och få mig att andas ut.

 

Min familj åkte till Shanghai och mötte upp mig några dagar senare i Guilin för att ge mig mina sista dagar som blev fantastiskt blöta med mina 800 elever. Alla dessa 800 små människor är alla unika på sina fantastiska sätt. Det tog ett tid för mig att förstå detta, ända fram tills i dag. Jag tror jag har antingen tänkt väldigt högt eller bara nämnt det till någon på skype vilket kan få mig att framstå som upprepande men det tåls att sägas igen; Jag förstod inte innan hur glad mina barn skulle kunna få mig att bli. Alla ”vuxen”bekymmer, om vad man ska ha på sig eller att vi måste städa rummet eller betala räkningar eller allt annat som passar in i våra mogna liv totalt försvinner när jag kommer in på min skola. Jag har jobbat under bedrägliga förhållanden, gått upp 6 och kommit hem vid nästa 6 i ett halvår, men den fantastiska sanningen är ju att jag trivdes så mycket bättre när jag fick springa runt och krama mina 800 barn och kasta iväg dem, samtidigt som andra lärare ofta gav mig en sned blick för mitt barnsliga uppförande. Men alla förutom snedblickarna hade kul. Jag hade det fantastiskt. Och jag övertygade mig själv om att jag var där och kastade runt barnen för att de skulle le. Jag förstod nog inte då hur mycket detta skulle ge tillbaka till mig i ögonblick som nu.

 

 

Som sagt, sista veckan handlade i princip bara om att gå in i klassrummet, hålla tårar borta.

Det så strukturerade layouten för deras bänkar sa jag att vi skiter i och jag satte mig på min kateder och bad alla i klassen komma så nära att alla kunde höra vad jag viskade.

 

 

I 40 min spelade jag mina bästa låtar och vi pratade om vad vi vill göra efter skolan och hur vi ska kunna hålla kontakt i framtiden. Omedvetet skapade jag under den veckan, på ett fantastiskt effektivt sätt,  800 potentiella framtidsvänner.

 

 

Jag lyckades undvika den transparanta vätskan från bredvid näsan i 17 lektioner tills de vällde ut på den 18e. Den lektionen var den mest avskyvärda men också den finaste och den med starkast minne.

 

 

När jag hade gråtit klart och lovat till bästa förmåga att återse mina älskade satte jag mig på bussen och styrde hem. Dagen efter sa jag hejdå till Dervla, vilket inte krävde tårar (för vi är ju vuxna) och tog språng till Xian för att uppleva en mellanlandning och 3 timmar med terrakottaarmén för att sen ansluta till familj senare samma kväll i Guilin. Från Guilin (ett fantastiskt ställe, turistiskt dock), tog vi oss till Beijing och hängde där i väntan på adjöt till vad jag kände var en för kort resa med familj <3.

 

 

Familj lämnar mig och jag bestämmer mig för att uppleva vad Beijing kan ge mig under några dagar. Jag tar in på ett youth hostel (för första gången i mitt liv tror jag), med gångavstånd till jättemycket fest.

Att summera vistelsen där är svårt för det kändes som att man byggde upp och rev ned ett helt liv på 2 veckor.

Jag fick inga biljetter tillbaka till Shenyang dit jag behövde åka för att hämta min resterande packning. Livet på hostel är jättefint. När man hade fått en pattenterad roll var det lätt att få lobbyn att kännas som sitt vardagsrum och dina vänner var din familj. Det fina blev fult när folk börjar checka ut och helt plötsligt vaknade man upp men en bästa vän mindre. Som tur var träffade jag gänget som redan hade rotat sig och använde detta som sitt permanenta hem. Shaun var den jag sjönk närmast av honom, Kyley, Roy, Shayla, Anna (en kinesiska som misstog mig för 30 och tog mig på dejt – vi hade kul  ) och Ruben. Alla dessa bodde i rummet bredvid mig. Shaun kom upp till mig efter han hade sett mig på dansgolvet dagen innan och frågade om jag var bög. Han småsnyfta när jag svarade negativt. För honom var jag tydligen den enda vite killen han har funnit attraktiv någonsin. Han var väldigt noggrann med att påpeka detta för han var lika chockad som jag att han fann mig attraktiv.

Detta fick oss att prata och att upptäcka att vi utanför det visuella passade fantastiskt. Redan en vecka innan jag skulle åka började han småsnyfta igen och sa att han inte kommer att hantera mitt avsked. Kvällen innan jag åkte sa han till mig att jag är den exakta avbilden av mannen han vill kyssa på altaret

 

 

Följande morgon tog jag avsked av Beijing och tog tåget tillbaka till Shenyang varifrån jag skriver nu.

 

 

Under Beijingperioden och utanför Shaun och Hostel upplevde jag chinese new year, som troligtvis får ett eget inlägg snart, och jag blev erbjuden en framtid. Detta är ett jobb lärarjobb i Guangzhou. Förhållandena är ideala då jag tas in och gör demos med mina elever 1mot1. Om vi båda känner oss nöjda skakar vi hand och lägger upp ett schema. Lektionerna är alltså individuellt anpassade och pengarna är mycket bättre än  det lågbetalda Shenyangjobbet. Beroende på hur många demos jag gör – hur många elever jag lyckas imponera, anpassas mina arbetstimmar. Jobbet ligger som sagt i Guangzhou, som ligger strax till vänster om Hong Kong, alltså raka motsatsen från Shenyang. Jag skulle kunna fortsätta livet här då jag fick några fina jobb här också men jag beslutade att försöka se så mycket jag kan om jag ändå bara planerat att leva en gång. Lite nervöst sitter man dock nu och städar sitt shenyangrum för första gången på ett halvår och förutom att det tar ett till halvår att städa blir det jättenostalgiskt när jag plockade upp mappen med namnlappar från mina 800. Jag trodde jag hade grävt ner mina Dongbeiyucai tillräckligt djupt för att inte behöva känna så mycket som jag känner i denna stund igen. Jag tvingades slänga alla namnen och behålla mapparna för att spara utrymme. Jag började läsa varje lapp för sig den. En av de första sa: ”Susan!  Felix’s class <3 <3 <3 <3 <3” , och nästa var en bild på Barbie och Kent och svampbobfyrkant och alla barbies vänner runt ramen. Och jag var markerad som Kent. Jättefint gjort. Som sagt, är jag tillräckligt svag för att inte patetiskt sitta ensam i mitt rum och storgråta till detta. Jag gick igenom de andra 750 och det hela känns så rätt och fel på samma gång när jag nu sitter i mitt trånga rum i Shenyang och för tillfället har jag inga vänner alls, eftersom alla har åkt tillbaka till sin hemstad nu under festivitettider. Jag gråter jättehögt och kommer att tänka på alla människorna i livet som jag redan har blivit för gammal för. Människor som alla är jätteviktiga för mig men som jag redan träffat och inte kommer återse under hela mitt långa liv. Undra hur många av de 800 ”små fantastiska” som jag alla kan namnge, som jag också kommer att återse.

 

 

Jag fortsätter gå igenom min packning och gräver upp ett brev, förlåt om alla får veta, men alla bör veta. Jag hittade Ilios brev, min finafinafina vän som jag satt som ihoplimmad med under 3 år på gymnasiet.  Jag har inte sett honom sen detta brevs skrevs och utan att nämna innehåll kan vi nämna hur hjärtnära allt träffade och hur jag återigen tvingas snyfta.

 

 

Jag antar att detta får tolkas som den första signalen på hemlängtan, vilket ju inte omänskligt. Jag är fast besluten om att jag inte kommer att komma hem på väldigt länge men det kan inte hindra en från att gråta när man känner vad långt bort allt är som man älskar. Tänk om alla kunde leva i mitt fiktiva universum där människor jag inte ville känna inte är min granne utan ett litet kollektiv där alla, alla som jag värdesätter kunde bo bredvid mig. Ett sådant universum behöver inte vara fiktivt antar jag, men det blir just det när alla vandrar runt på denna klotformade planet med olika tankar och intressen. Tänk om jag kunde kontrollera er alla att komma hit och vara med mig igen.

Vad alla mina ord vill säga är nog att det är lättare att sätta det i andra meningar, men vad jag egentligen gör är saknar er. Och inser ju själv att mitt universum inte skulle hålla men tänk om. Vad lyckliga vi alla skulle vara

 

Jag saknar dig.

 

Tack för att ni läser min blogg och är en del av mitt liv.